10 mars

Den här dagen hatar jag. Helst av allt skulle jag vilja gräva ner mig i sängen och vakna imorgon istället, men sådan ska jag inte vara!
Idag är det exakt ett år sedan min bror gick bort. Jag vet att många vill veta hur han dog. Och jag kan berätta det.
Jag har hört alla möjliga sjuka historier om hur vissa tror att han dog och jag kan säga er att har ni hört någonting om självmord så kan ni glömma det nu.
Ni kanske har hört om elitidrottare som helt plötsligt faller ihop på planen och dör? Ungefär så dog min bror. Han hade ett förstorat hjärta och varken vi, doktorerna eller han visste någonting. Han hade också fel på matsmältning, levern och tog starka mediciner mot epilepsi.
Niklas var en morgonmänniska, vaknade runt sju varje morgon. Men denna lördag (som det var den 10 mars förra året) så vaknade han inte. Mamma och Anders sov på samma våning och vid 10-tiden på morgonen tänkte mamma efter och kom då på att hon inte hört Niklas gå upp runt sju (hon höll alltid koll på när han gick upp eftersom hans epilepsianfall inträffade på mornarna - när de väl inträffade). Mamma gick in till hans rum och efter att hon hade sett honom så kom ambulans, brandkår och polisbil till våran gata. Min lillebror hade somnat in i sin egna säng.
Jag tänkte springa upp till övervåningen men Anders hindrade mig. Mn bror såg inte levande ut, och det var han inte heller, fick jag reda på någon halvtimme senare. Jag stod ute på gatan och väntade på att brandmännen och ambulansmännen skulle få liv i min bror, men han hade lämnat oss för flera timmar sedan, ungefär runt 3 på natten gissar läkarna på. Det var ett långt och krångligt mysterium när det gäller dödsorsaken, läkarna säger olika..men det mest troliga är att hjärtat bara stannade. Han hade iallafall inte ont.
Niklas togs ut ur vårat hus på en bår med filten över huvudet och runtom stog brandmännen och tog av sig hattarna och lade på hjärtat, ja ni vet sådant som man egentligen bara ser på filmerna.
Vi fick polistransport till sjukhuset där vi mötte upp min och Niklas pappa och hans nya familj, och dessutom Tova. Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra utan Tova. Tova var den som hälsade på mig när jag var som värst i min anorexi och höll på att tina bort totalt och Tova var även den som jag ringde först när Niklas gick bort. Tova sprang ut i underkläder till taxin (hon sprang dock in igen och tog på sig kläder) och hon var med mig hela dagen på sjukhuset. Jag sov hos henne första natten och hon och jag gick in tillsammans och kollade på min bror i "tysta rummet" dagen efter hans bortgång. Han låg i ett vitt, fyrkantigt rum, på en säng med ett vitt täcke fullt med blommor ända upp till halsen. - Ja, precis som i en film det med. Tova var den som tog hand om mig när jag föll ihop på golvet i tysta rummet. Hon är och har alltid varit som en syster för mig. Tack.
Idag var jag och Tova vid graven också. Vi köpte en gemensam blomma och jag hade skrivit ett kort.

image920

Och tack David, för att du är världens underbaraste pojkvän. Jag älskar dig.


Kommentarer
Anonym

Starkt skrivet. Det var hjärtslitande att läsa.

2008-03-11 @ 00:59:46
Cassandra

Det var verkligen starkt skrivet, jag är imponerad på hur du kan klara av att gå i skolan, mycket bra och starkt gjort. Puss på dig

2008-03-11 @ 16:41:48
Malin

Usch, Mikaela, jag blev lite blank om ögonen nu. Jag hoppas att du mår bra och jag är säker på att Niklas också har det bra där han är nu. Ännu mer säker är jag på att han tycker att du är en grym syster! Du är en jättefin tjej, Mikaela! Glöm nte det!

Kram på dig vännen! :)

2008-03-12 @ 22:50:17
URL: http://kristallendenfina.blogg.se
Mimmi

jag älskar dig mikaela.
din syster mimmi förevigt!

2008-03-15 @ 19:09:23


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mikaela Holm

Happy girls are the prettiest!

RSS 2.0