Jag pratar i telefon med David i någon minut varje kväll. Det känns bra att höra av honom. En del sms blir även skickade. Mamma påstod igår att det kommer bli dyrt.
"ta en tusenlapp av mig och betala räkningen då, det är ändå bättre än att jag ligger här hemma och mår psykiskt dåligt för att jag saknar honom så mycket".
Mamma ångrade sig och höll genast med mig. Hon förstår.

Senaste gångerna vi hörts av har jag fått veta att han blir förföljd av 50-60-åriga fransmän som skriver "hemliga meddelanden" till honom på lappar och lägger i hans ficka. Obehagligt.
Han är min, gubbjävlar.

Om 5 ynka dagar kommer han hem. Det ska bli underbart.
Jag ska krama sönder honom.