Jag vet att många av er vill och önskar att jag ska skriva min histora när det gäller anorexian.
Jag vet också att det är många tjejer som läser min blogg lider av ätstörningar och jag vet själv hur lätt det är att ta åt sig av det minsta lilla någon skriver om mat, dieter, vikt och siffror överhuvudtaget. Jag vill inte råka skriva något misstag som kan påverka någon negativt på något sätt.
Därför skulle jag kunna skriva det i punkform, utan känslor eller siffror. Även om det är inte lika "intressant"

* I ca elva år simmade jag. Att simma var allt jag levde för. Men när det började bli väldigt seriöst så orkade jag inte längre. Jag fick inte ihop simning alla dagar i veckan, skolan, kompisar och fritid. Det fanns ingen tid kvar och min mamma såg en dotter som var på väg in i väggen. Jag tog ett uppehåll på 2 veckor för att bestämma mig hur jag ville göra i fortsättningen och det resulterade i att jag slutade.

* Från att ha tränat 7-8 ggr/veckan till ingen träning alls satte lite oro i mitt huvud. Det är inte lätt för en femtonåring att veta hur man ska hantera maten. vad ska man minska på? Hur ser en vanlig portion ut för en människa som inte tränar? Detta ledde till för lite mat på tallriken och en "oskyldig bantning" satte igång.

* Jag rasade i vikt och det tog ganska lång tid innan både jag och mina nära och kära förstod att något inte riktigt stämde. Jag hade då kommit in i en ond cirkel som bara gnagde i huvudet på mig. På en semester år 2005 med min pappas familj märkte de hur mycket jag tappat i vikt. Man visar sig mycket i bikini på en solsemester.

* På hälsokontrollen i skolan märke även skolsyster på siffrorna att jag behövde hjälp. Hon föreslog till min mamma att kontakta en ätstörningsklinik. Jag själv hade aldrig hört ordet förut. Jag visste inte heller vad en ätstörning var eller innebar. Jag visste inte vad jag skulle till kliniken att göra överhuvudtaget.

* Det började med samtal ungefär varannan vecka med prat, vägning och kontroller. Efter ett tag fick jag bekräftelsen att jag led av anorexi och då gick allt utför. Då var det redan försent, enligt mig.

* Jag slussades fram och tillbaka mellan olika kliniker och behandlingssätt. Jag minns inte vilken ordning jag var på alla ställerna. Jag gick bara dit de sa att jag skulle. Skolan kunde jag glömma. När det var tre månader kvar i nian så blev jag inlagd för första gången. Jag missade balen och mina betyg frystes. Ingen rolig avslutning på grundskolan direkt.
på avdelningarna betedde jag mig som ett monster. Ett riktigt jävla monster. Det var någonting inuti mig som gjorde att jag inte kunde kontrollera mitt beteende, vilket ledde till sömntabletter och mediciner mot ångest och depression.
Den så kallade "rösten" ska ingen människa lyssna på.

* Samtal en gång i veckan, familjeteam, dagvård, akut-plats och slutenvård på Stockholms Centrum för ätstörningar
* Barn och ungdomspsyk
* Sjukhuset
* Dagvård och slutenvård på Capio Anorexi Center

* Dessa ställen slussades jag mellan under en period på ca 2 år, ända tills jag hittade den rätta behandlingen för min del, alltså Capio.
Jag försökte även börja skolan till ettan i gymnasiet. Jag klarade fem veckor och sedan var jag tillbaka på dessa avdelningar igen. Det var bara att börja om på nytt.

* Efter en tid på Capio började jag inse saker och ting. Jag ville inte leva instängd på en klinik. Varken jag eller någon av de andra patienterna hörde hemma där egentligen. Någonstans visste jag att det fanns ett bättre liv. Även om jag levt ett isolerat liv länge och glömt bort hur det var att vara med vännerna.
Jag hade glömt bort hur det var att leva ett normalt liv.
Nyår 2006/2007 var jag för första gången ute med mina vänner igen. Och jag mådde som en prinsessa. Min kropp var verkligen inte helt återställd, men mitt huvud mådde perfekt. Såhär ville jag leva. Jag gick snabbt över från slutenvård till dagvård och det hände inte ofta att jag var nedstämd eller ledsen längre. Jag hade nu fått en positiv inställning till att bli frisk. Mina vänner saknade Mikaela och väntade på mig där utanför.
Jag nådde min normalvikt och fick lämna Capio. Detta skedde innan sommarlovet 2007. Hela sommaren 2007 fick jag alltså på mig att vara med mina vänner och göra allt jag kände för. Det kändes underbart.
Efter sommaren började jag ettan på gymnasiet igen och sedan dess har jag mått som ni läst i bloggen - bra.